Jag hade ju nästan gett upp på mina O:n. Så igår kväll skulle jag ge Gustav mat. Fick då för mig att strunta i sticka och andra attiraljer i akvariet med honom och istället utgå från bara klick och belöning. Lite som om han vore ett vilt djur och ett visst beteende bara skulle resultera i mat...

Jag beväpnade mig med laserpekaren igen och lite små pellets. För att inte riskera att köra lyset rakt i hans ögon (som jag misstänkte skrämde de andra O:na) så tog jag ett vitt papper och lade bredvid akvariet.  Det skulle jag lysa på med pekaren för att få mer men diffust ljus. Lättare att uppfatta men inte smärtsamt.

Visste inte vad jag ville ha utan tänkte plocka ut något som jag såg i röran av beteenden han slängde mot mig. Först simmade han fram och tillbaka utmed rutan á la "Mat. Jag vill ha MAAAATT!!!!" I akvariet hade en håv halkat ned. Den hade legat över ramen förut och nu hade den glidit ned i vattnet. Jag började belöna riktning mot håven. Efter några gånger utkristalliserades en liten vridning utåt i nacken. Då gick jag över på den. Sedan bestämde jag att varje gång han "står rakt upp och ned i akvariet och har nacken mot mig". Detta kom att resultera i en medsols snurr vid ytan med kroppen i lod. När jag insåg att jag hade påverkat hans beteende. När jag såg att sannolikheten för en viss rörelse ökade så slogs jag av denna mäktiga känsla igen. Den är så enorm. När man känner att vi två individer av olika art kan på verka varandra. Vi har kontakt! Vi har kommunikation! För mig är det eufori!!!

Jag visade Gubben och till och med han tyckte det var fräckt när han såg hur inlärning skedde.

Idag på dan var jag, Johan och Erik på Havets Hus. Det var första gången på akvarium sedan jag börjat mitt fiskträningsprojekt. Det underliga, eller kanske inte alls så underligt är att jag nu ser på fiskarna på ett helt annat sätt. Istället för att vara bara fiskar som simmar fram och tillbaka så är det nu INDIVIDER. Ganska jobbigt faktiskt. Helt plötsligt börjar man fundera på hur de har det, vad de känner och hur de upplever oss...

Speciellt ont i mitt hjärta fick jag hos havskatterna. De påminde så mycket om mina oscarsciklider när de är rädda - de söker tröst hos varandra.... Nästan så jag började grina. (Det hade just sett fint ut. En patetisk, velourbralla....)

Hjärtknipande

Några andra som jag annars kastade lite lystna blickar åt var de vackra bläckfiskarna... Tänkt att få träna tillsammans med dem...

En bläckis...

Fast man kan ju fundera hur djurvänligt det är att träna fiskar också... Å andra sidan kan jag uppleva att Gustav redan uppskattar träningen. Det är nog som Ken Ramirez sa om djurparksdjuren, att de inte har så roligt liv i fångenskap ändå så träningen är ett positivt inslag för djuret.

I vilket fall så körde jag ett pass till med Gustav när jag kom hem. Det var ingen tvekan om att han "förstått" vad som ger mat. Snurr på snurr, på snurr....  När jag tänkte ge mig så simmade han efter och snurrade igen på annan plats. Häftigt. Han fick förstås för sitt engagemang.

Sista passet nu bytte jag beteende. För att göra det lite enklare för honom bytte jag sida på akvariet också. Först tänkte jag ta backa och började belöna detta, men gick sedan över till att belöna simma mot botten. Det var lättare att hålla på det kriteriet eftersom han annars back/snurrade lätt och att jag då riskerade att förstärka det gamla beteendet. Häftigt var att han nästan direkt snappade att simma nedåt så det fick jag gång på gång och "felbeteendet" snurren försvann i stort sett. Som förväntat men ändå!

Helt plötsligt har vi kommit till en kommunikation, jag och min Gustav, och nu är jag så sugen att jobba vidare så jag vet inte vad! Det öppnar oanade möjligheter och det är bara fantasin som sätter stopp tror jag.

Tjohooooo!!!